Under mina två terminer i Örebro, åkte jag ofta tillbaka till Stockholm för att se utställningar, skolans närhet till Stockholm ska inte underskattas. Väl i Örebro var det framförallt teorilektionerna som gjorde en stor skillnad, där fick jag nycklar att förstå samtidskonsten på ett sätt som innan hade verkat omöjligt. Det hände att jag tog heldagar och gick på både Peter Ekströms och Norman Sandéns föreläsningar.

Minns också hur jag en morgon sprang ner i föreläsningssalen, där satt redan Eva Arnqvist och tittade på tv, vi såg det andra planet störta in i World Trade Center.

Att vi fick varsin egen ateljé att arbeta i, blev bemötta som självständiga subjekt, i ateljésamtal med lärare och gästföreläsare, var en annan avgörande skillnad mot andra konstskolor jag gått på och besökt senare. Sent på kvällarna brukade Maria Eriksson sitta och sy i en ände och jag måla i den andra, medan vi turades om att spela olika blandband på den lilla stereon med spräckta högtalare. Jag är såklart otroligt glad att jag fick möjlighet att följa med på resorna till Venedigbiennalen, Hamburger Kunsthalle och Reeperbahn, Kiasma i Helsinki, Novgorod och Eremitaget i St Petersburg.

Att se, läsa om, skriva om, och producera samt installera våra egna verk i en miljö av kritiska människor, förändrade mitt sätt att se på konst. Minns till exempel gästlärarna, deras olika kurser, Vassiliki Falkehags projekt ”Fläktrummet” och hennes ömsom skarpa ömsom uppmuntrande kritik. Hon och de andra lärarna kunde verkligen få mig att se på ett annat sätt, samma med James Bates i sina bästa stunder. De personliga ateljésamtalen och att bli bemött som en individ med ett eget begynnande konstnärskap, var alla stora stunder. Av alla gästföreläsare kan jag nämna Rickard Sollman, hur han kunde arbeta så länge och målmedvetet med en enskild målning, så på tvärs mot en estetik och tidsanda. Och återigen Norman och hans serie föreläsningar om japansk samtidskonst, om Ma-begreppet, formuleringen om ”att leva ett levande liv”. Oöverträffat. Kommer också ihåg Peters konsthistoriska föreläsning som jag vill minnas började med Magrittes Ceci n’est pas un pipe, inte helt olikt hur teoriundervisningen började på konsthögskolan. Vid senare tillfällen även om vad en konstnär tjänar, vid en eventuell försäljning, efter att avdrag för material, ateljé, frakt och skatt är dragna.

Och såklart fighten mellan det språkliga vs det institutionella konstbegreppet.

Vaktmästaren Björn Dahlberg hade en säregen värme som gick rakt igenom mig, att vara en stund i hans närvaro värmde upp en gott, i en miljö som var ganska tuff och konkurrensinriktad klasskamrater emellan.

Dock fick jag mycket gott ut av att vistas i den miljön, där det fanns friktion och människor med starka viljor som drog åt olika håll.

Viktor Rosdahl

Du kan se mer av Viktror Rosdahl på www.viktorrosdahl.se

Viktor Rosdahl