Jubileums-galleri 2010

[av_one_full first min_height=” vertical_alignment=” space=” custom_margin=” margin=’0px’ padding=’0px’ border=” border_color=” radius=’0px’ background_color=” src=” background_position=’top left’ background_repeat=’no-repeat’ animation=” mobile_breaking=” mobile_display=”]

[av_textblock size=” font_color=” color=” av-medium-font-size=” av-small-font-size=” av-mini-font-size=” admin_preview_bg=”]

Örebro Konstskolas historia är dess elevers.

I den följande översikten sägs inte så mycket om dem utan mer om ramarna för skolan och dess arbete, rektorer, lärare och annan personal. Men eleverna är det viktigaste och därför utgörs största delen av denna lilla bok av en presentation av några av de kanske tusen elever som har gått på skolan.

1974 kom den då 24-årige Mats Nilsson till Örebro. Han fick jobb på Studiefrämjandet under den dynamiske chefen Sten Cabander. Hans uppgifter var att få fart på studiecirklar om jakt och natur men där fanns också ett konstintresse. På kvällarna gick han och tecknade croquis hos Lasse Lundh och Rune Rådsten. En dag i slutet på 1970-talet gick han in till chefen och frågade om han fick starta en konstskola på halvtid. Javisst, sa chefen.

–En anledning till att det blev av berodde nog på att jag fick så bra stöd av Örebros konstnärer, säger Mats Nilsson. De var entusiastiska. Via grafikern Sven Hallström fick jag kontakt med hans son som var rektor på Engelbrektsskolan. Där fick vi låna bildsalen på kvällarna. Skolan fick namnet Konstforum och organiserades som ett knippe studiecirklar. Den förste att lämna in ansökan och arbetsprover var Ulf Lernhammar. Alla lärarna i början var Örebrokonstnärer – Stig Olson, Gösta Hedberg, Svante Warg, Richard Brixel, Ingrid Söderberg, Maija Nittymäki, Dan Lekberg, Mats Gardefeldt med flera. Den förste som kom utifrån var Kelvin Sommer. Det var svårt att samsas med den ordinarie verksamheten på Engelbrektsskolan och snart hittade man nya lokaler på Köpmangatan. Lärarna och eleverna fick hjälpas åt att måla väggar och ställa i ordning lokalerna. Under de första två åren var det verksamhet enbart på kvällstid, det tredje året startade också en dagskola. Detta kunde delvis finansieras genom den så kallade Örebromodellen; ett arbetsmarknadsprojekt för ungdomar med halvtids arbete och halvtids studier. I och med detta ville Mats etablera skolan bättre och ansökte hos regeringen om att få statsbidrag. Detta avslogs två gånger.

– Jag blev uppringd av Helge Hagberg som då var riksdagsman, berättar Mats Nilsson. Han visste vad vi ville och uppmanade mig att skicka in en ny ansökan. Det hade blivit en öppning genom att pengar var undanlagda till en väktarutbildning men den skulle inte bli av. Men vi var tvungna att hitta nya argument så jag bad våra elever att skriva brev. Det var ju diskriminerande att inte kunna bedriva konststudier i landsorten. 1986 godkändes skolans ansökan av regeringen och den fick statsbidrag och rätt för eleverna att få studielån. Då blev också namnet Örebro Konstskola och utbildningen blev tvåårig. Skolan flyttade till Nygatan där den delade en gammal skofabrik med Konstnärernas Kollektivverkstad och andra. En del av skolans verksamhet fick hysas in i andra lokaler. – Men vårt statsbidrag var inte lika stort som de andra skolornas, fortsätter Mats. Det var några andra nya skolor, Falkenberg och Gotland, och vi åkte tillsammans och träffade utbildningsministern Göran Persson. Han lyssnade på oss och sedan sa han att om vår berättelse stämde så skulle han åtgärda det. Så blev det också. Efter det blev skolornas bidrag mer rättvisa.

– Vi skulle inspekteras av en utomstående expert. Det uppdraget gick till Georg Suttner som då var rektor för Kungliga Konsthögskolan. Han var bästa kompis med Svante Warg så inspektionen utgjordes av ett telefonsamtal mellan dem. Senare kom Skolverkets inspektörer till oss i olika omgångar. Då blev inspektionerna lite mer formella. Eftersom skolan studiemedelsmässigt kunde jämföras med gymnasieutbildning så fick elever som kom från andra kommuner med sig så kallad interkommunal ersättning. Det var ett viktigt tillskott till kassan. Mats Nilsson förhandlade också med Örebro kommun och fick motsvarande bidrag från dem. Detta gav en ganska god ekonomi och skolan kunde börja genomföra utlandsresor och ta in internationella gästlärare.

– Varför det blev konstskola i Örebro? Ja det var nog mer geografiska skäl än pedagogiska. Skolans profil utvecklades allt eftersom. Konstskolan Kuben som leddes av Sune Högberg fanns ju redan i stan men det kändes som om den var på en annan nivå. Medan den fanns kvar var vi mer komplement än konkurrenter. Den tidiga uppdelningen i måleri och skulptur var ovanlig. Likaså förankringen bland de professionella konstnärerna. Där spelade Richard Brixel en viktig roll. Redan från början kom skolan att spela en stor roll i det regionala kulturlivet. Örebro Konstskola flyttade 1992 till det gamla regementsområdet I3, senare kallat Grenadjärstaden. Studiefrämjandet köpte ett av husen där och skolan blev en av de första verksamheterna efter att militären började flytta ut.

– Regementschefen överste Einar Lyth var lite konstintresserad och kom och tittade på när vi hade croquisteckning, säger Mats. Vi hade verksamhet i flera byggnader; det lilla kruthuset bredvid skolan, musikpaviljongen, smedjan och ytterligare en byggnad. Många gånger kände jag mig mer som byggnadsarbetare än rektor. Eleverna strömmade genom skolan, lärarna likaså. Nu var Örebrokonstnärerna inte i majoritet. Både huvudlärare och gästlärare kom utifrån, ibland från andra länder.

– Många av lärarna har betytt mycket för skolans utveckling. Det är svårt för mig att säga om någon har betytt mer än andra. Vid sidan av Richard kanske ändå Eugen Krajcik, James Bates och Vassiliki Falkehag har varit särskilt viktiga. Genom bland annat James Bates byggde skolan upp fler internationella kontakter och kunde en tid också hålla sig med en internationell gästateljé som gästades av konstnärer från hela världen. Skolan gjorde också andra försök att utvecklas. Uppdragsutbildningar, kortkurser, en särskild fotoskola med mera. 1993 anställdes Björn Dahlberg som vaktmästare på skolan. Han hade tidigare arbetat som bilmekaniker, plåtslagare och tapetserare. Vid sidan av lärare och rektorer har han också kommit att prägla skolan. När gamla elever hör av sig till skolan så är deras första fråga ofta hur det är med Björn.

– När jag blev anställd visste jag inte ens att det fanns någon konstskola i stan, säger Björn. Jag fick träffa en massa kreativa människor och visste inte riktigt vad jag skulle tro. Men det fanns en slags frihet som jag gillade. Det var ju inte som mina tidigare arbetsplatser, jag fick bestämma mycket över mig själv. Egentligen är ett sånt här jobb väldigt socialt. Kontakten med eleverna, att kunna hjälpa dom, det är det som är grejen. Studiefrämjandet var skolans huvudman men när villkoren för studieförbunden försämrades under 1990-talet blev det allt tydligare att en konstskola kanske inte tillhörde kärnverksamheten. Nu började man prata om att frigöra skolan. Mats Nilsson gav Peter Ekström, som arbetat som konsthistorielärare sedan 1986, i uppdrag att skapa en förening som kunde ta över huvudmannaskapet. Denna tog över verksamheten 1999. I den första styrelsen var förre kommunalrådet Axel Gisslén ordförande. Ett par år senare så blev det dåvarande personalchefen vid Frövifors pappersbruk Ove Karlsson som tog över och 2006 blev Kerstin Wagner, konstnär och tidigare elev på skolan, styrelsens ordförande. Peter hade tidigare också arbetat med en utredning om utvidgat samarbete mellan konstskolan och Örebro universitet. Syftet med det projektet var att etablera en konstnärlig högskoleutbildning i Örebro. Det har ännu inte blivit av. Mats Nilsson kände 2001 att det var dags att göra något nytt. Därför sökte han och fick jobbet som ny chef för Örebro Konsthall. Styrelsen anställde Peter Ekström som hans efterträdare. Peter är konstnär men har också arbetat som journalist.

– Jag blev överraskad av erbjudandet men behövde egentligen inte tänka länge. Jag genomförde inga stora förändringar av verksamheten. Föreningen köpte husen som skolan hyrde, läroplanen ändrades men skolans huvudsakliga profil bestod. En öppenhet inför det nya, resor, bara professionella konstnärer som lärare. Skolan hade mycket bra resultat när det gällde att få in elever på högskola. Jag ville fortsätta på den vägen. Konsthögskolorna hade förändrats. De olika linjevalen hade till största delen tagits bort. Örebro Konstskola gjorde samma sak och avskaffade uppdelningen i måleri och skulptur. Istället gav man eleverna möjlighet till egen specialisering. 2003 blev Anna Ekholm elev på Örebro Konstskola. Hon var helt döv och behövde vid många tillfällen teckenspråkstolk. Detta kunde bara åstadkommas vid vissa tillfällen. Trots detta så lyckades hon ta sig vidare till högre konstutbildning och tog en Bachelorsexamen i England. Ur djupa diskussioner med Anna föddes tankarna på att starta en konstskola för personer med hörselnedsättning. Så föddes Konstskola på teckenspråk som drevs 2006-2009. Sedan tidigare fanns ett kontaktnät för de förberedande konstskolorna. 2005 hade det kommit signaler från myndigheterna om stora förändringar och därför ombildades kontaktnätet till en regelrätt förening. Detta skedde på initiativ av Peter Ekström och han blev ordförande för föreningen FRIKS Fria konstnärliga och hantverksinriktade utbildningar.

– Vad jag tror om framtiden? -undrar Mats Nilsson. Ja behovet av skolor som Örebro Konstskola kvarstår. Men konsten behöver få en tydligare plats i samhället. Samhället måste ta konsten på allvar och konsten måste kliva ner från sin pedistal. Kanske en annan lokalisering – mitt i centrum eller ute i ett av bostadsområdena?
– Att utbilda sig inom konst kräver tid och en kreativ frizon där man kan få pröva och misslyckas, säger Peter Ekström. Samhället förändras och konsten med den. Men behovet av konst kommer att bestå, det är ett grundläggande mänskligt behov. Det kommer alltid att finnas en framtid för konsten. Jag hoppas att vi på Örebro Konstskola är lyhörda nog att ta vara på utmaningen som ligger i det.

Peter Ekström

[/av_textblock]

[/av_one_full][av_one_full first min_height=” vertical_alignment=” space=” custom_margin=” margin=’0px’ padding=’0px’ border=” border_color=” radius=’0px’ background_color=” src=” background_position=’top left’ background_repeat=’no-repeat’ animation=” mobile_breaking=” mobile_display=”]

[av_textblock size=” font_color=” color=” av-medium-font-size=” av-small-font-size=” av-mini-font-size=” admin_preview_bg=”]

Själva uppkomsten är lite skoj

Tårtdekoratörerna, som det bland annat stod i deras undervisningsplan, Formgivarna höll på att gå i graven. Håkan Otterhed hade fått ett bättre jobb som lärare för Fritidspedagogerna och jag som haft några skulpturkurser på skolan ombedd att komma in med en omorganisationsplan. Våren 1979 visade jag upp en kursplan och alla var glada och nöjda så jag fruktade på allvar att jag inte skulle kunna klara mig ur lärarfällan när Sune Högberg och Lena Hellström stegade in och befriade mig med sin oerhörda energi och vilja att driva denna skola vilket de även gjorde förtjänstfullt.

Tror det var på hösten 1979 som Mats Nilsson ringde och föreslog ett möte för att grunda en ren konstskola utan de begränsningar och inskränkningar som Sune och Lena gjorde sig till mästare att manövrera runt. Mats bad några konstnärer att träffas på en parkbänk i Oskarsparken. Vi som träffades vid detta möte var Mats Nilsson, Olle Grafström teckningsläraren, Sven Hallström, Hans Östman och jag. Vi fick precis plats på bänken om en stod.

Vi tyckte samtliga att det var en lysande idé och vandrade upp till skolan som ligger söder om parken, då hette den Engelbrektsskolan, där Olle hade lite undervisning och i en av teckningssalarna han hade tillgång till höll vi till på kvällarna första tiden.

Det var lite stökigt att hålla på med skulptur, ställningar och nakenmodell samt dito gipsgjutning utan att dagtida lärare skulle ha rättmätiga synpunkter på ordning och reda så beslutet att grunda en konstskola på riktigt var nog inte helt fel. Det skedde i alla fall fredagen den 6 juni 1980 efter en hel del diskussioner. Det fanns många åsikter men vi enades runt den omarbetade studieplan som jag lagt fram för Formgivarna och som i princip gällde de närmaste sju åren som jag var delaktig i skolans verksamhet.

Så den 27 augusti år 1980 hade vi de första riktiga intagningarna till konstskolan. De allra flesta ansökningarna låg på ett stort bord men några stod lutade mot väggarna.
30 sökte och 16 kom in. Jag hade som vanligt lite annan åsikt och tyckte att alla skulle in men sen blev det en ganska intressant och rolig diskussion om ett system som jag utvecklat för intagningen på Konstfacks Skulpturavdelning med bland annat poäng och lottning. (Överklagades av intagningsnämnden och godkändes inte av den dåvarande Skolöverstyrelsen!)

Nu visade sig intagningen vara en ganska enkel sak, vi tog alla ut våra favoriter och sen resonerade vi om några, övriga ansågs behöva stå till sig och komma igen ett annat år eller så. I backspegeln får nog sägas att denna första riktiga kull troligen var ett synnerligen lyckat resultat av ett uppdämt behov för en fri konstskola i Örebro. Sällan har så många elever fortsatt som yrkesverksamma konstnärer ofta med högskoleutbildning.

Senare när det gäller hur konstskolan gjorde karriär i det byråkratiska Sverige är det så mycket att läsa i mina dagböcker så jag orkar ännu inte ta mig igenom det. Minnet brukar vara åtminstone ungefär fast datum kanske inte alltid är precist.

Vad som möjligen kan tilläggas är mina nära och bra kontakter med Bengt Göransson som blivit kultur och skolminister året innan jag blev nationell ordförande för KRO 1983. Det kan vara svårt att förstå idag men då var det en veritabel stormvind som sattes igång på KRO med ett fempunktsprogram bara någon månad efter att jag blivit vald och uppvaktningar av bland andra kulturministern direkt på våren och före sommaruppehållet.

Det gav många roliga resultat inklusive en vadslagning med honom om 1 – regelns genomförande som jag förlorade och därför var tvungen/hade nöjet bjuda BG på stor middag med dans i Konstnärsklubbens lokaler (han älskade att dansa, speciellt med sköna kvinnor, denna kväll mycket med Margita Dahlström).

Kort sagt vi hade god kontakt och vid varje tillfälle tog jag upp orättvisorna mellan storstadsregionernas stora utbud av fria konstskolor och landsortens avsaknad av desamma. Dessutom att det inte fanns någon fri konstskola specialiserad på skulptur. Naturligtvis försummade jag aldrig att tillägga det faktum att i Örebro fanns det en dylik som bara väntade på att dessa olika orättvisor skulle upphävas. Självfallet hade jag hjälp av många andra. Till exempel Helge Hagberg, vi hade även god kontakt i många övriga frågor.

Det fanns även en hel del andra intresserade, glöm inte att medlemmar i samtliga riksdagspartier samt de officiella representanterna i berörda utskott med flera av intresse uppvaktades flitigt och mycket tidigt om bland annat denna fråga som jag drev som ett principiellt ställningstagande för och emot landsbygd och skulptur. KLYS, AF:s kulturarbetardelegation, Folketshusföreningarna, Folkbildningsförbundet, LO/TCO:s kulturarbetardelegation mfl, jag satt ordinarie i alla styrelserna.

Även med Göran Löfdahl på Kulturrådet hade jag mycket bra och tidvis nära kontakt (till exempel införandet av Konstens Vecka) och även denne gentleman fick höra litanian om landsbygd, skulptur och Örebro Konstskola.

Det hela skedde bakom kulisserna när de ”stora frågorna” var avklarade eftersom jag inte hade något mandat att driva Örebro Konstskola officiellt från KRO men väl landsbygd/storstadsproblematiken. Vad jag kommer ihåg så var alla utan undantag intresserade av frågeställningen och berörda av denna vilket tror jag bidrog till att på så förhållandevis kort tid få till stånd statsbidragen 1986.

Glöm heller inte heller införandet av Konstens vecka 1985, det omtalade och lyckade Datakonstsymposiet i Örebro under Konstens vecka 1986 och den mycket lyckade Konstens Vecka 1987 i Örebro med Bengt Göransson som en av hedersgästerna och deltagare i debatten på Konserthuset där han hade tillfälle se statyerna av Konstskolans elever. Det var deltagande av internationella konstnärer såväl som kända svenska, till exempel en målande och färgsprutande Kjartan Slettemark som jag kände sen hans utställning på Galleri Observatorium som jag var med och drev en tid.

Det är klart att detta inte minskade ministerns intresse för Örebro Konstskolas framtid.
Säkert hade skolan fått sina privilegier alldeles utan allt detta men kanske att dessa kontakter i någon mån påskyndade och fördjupade processen så att även den fortsatta administrativa processen underlättades.

Självklart var Mats oumbärligt viktig och inget hade blivit utan denne underbare fördärvare av alla tjänstemäns drömmar om byråkratisk hegemoni inom konstens sektor som hans lika kreative chef Sten Cabander glatt understödde och fördjupade

Dessvärre skrev jag i och med studielånens införande och skolans allt djupare inträde under den statliga hatten under min egen dödsdom på skolan eftersom jag alltid propagerat för en fri Konstskola med undervisning på kvällarna och fria aktiviteter för dem som vill, orkar och kan på dagarna samt att studielån eller lån aldrig ska finnas och att alla som är så dumma att de söker ska komma in. Jag tror och propagerar fortfarande för detta runtikring när jag kommer åt!

Det är även en av anledningarna till att jag tackat nej till i stort sett alla undervisningsuppdrag både från ”höga och låga” där elever riskerar att hamna i en djup skuldfälla. En skuldsatt konstnär är en konstnär i lina hur välfylld matskålen än må vara och hur angenämt kopplet än må kännas.

Richard Brixel

[/av_textblock]

[av_textblock size=” font_color=” color=” av-medium-font-size=” av-small-font-size=” av-mini-font-size=” admin_preview_bg=”]

An unbounded place

I am on the beach in Sullivan’s Island facing the Atlantic ocean, glancing toward the northeast and Orebro. Toward Orebrokonstskola. I can see the architecture of the old military acedamy, indoors every inch of space i s used ”in the name of art”, and I know that it is always changing. I experienced eight years of constant transformation at Orebro Konstskola. In my minds eye I see some students in the cafeteria hovered over eftermiddags fika, exchanging ideas about solutions to their present problems. They discuss the importance of a particular form, how the piece might be interprted were the material or color different. …or, is the medium entirely wrong?…Would a video be a more appropriate medium to communicate the idea of an unbounded place?…Someone runs to the excellent library and returns with a large red book, someone else gets a student from the theory room, one heads to the computer studio, another grabs a teacher.

In my view Orebro Konstskola is not a conventional, restrictive school. It is an experimental/experiential environment with the right relationship of structure and freedom, and superior facilities. The open communication and collaboration between the diverse faculty and administration is rewarding to all. The schools mission which is to facilitate the understanding of general art principles and learning how to think critically corresponds with my understanding and belief of what an art institution should be today. At Orebro Konstskola along with skills the student is learning cultural literacy. The obligation and responsibility of teaching young people is great. A teachers greatest role is the drawing out of the students potential. At Orebro Konstskola my colleagues encouraged and helped me to communicate my belief in the importance of content and context and in a hybrid disciplinary approach. I am greatful that I could shape my courses as I perceived proper for effective results. I am greatful that I was encouraged to challenge myself so that I could in turn challenge my students. It is an honor that the three courses I innitiated, the Fan Room Installation Project, the Group Conversation and the Public Art course are an ongoing part of the curriculum. I hope my influence on the students I taught is lasting. They in part have made who I am today.

Wishing you many years of big teaching Grants!

Keep on striving to broaden the limits of what is ”right” and ”good”.
Keep on influincing young aspiring artists to create new realities.