Om konst 2: Konstnärligt skapande, en skiss
Ibland ställs frågan ”Vad är konst?” Svaret är mycket enkelt – vad som helst kan vara konst och vem som helst kan kalla sig konstnär. Det är ett enkelt konstaterande och den konstnärliga skapandeprocessen är ibland också enkel. Men kanske är frågan felställd. Om allt kan vara konst kan det vara viktigare att fråga vilken konst som är intressant.
Alltså; när blir konsten intressant? Och bra? Är det en lika enkel process? Oftast inte. Men innan vi fördjupar oss i hur det går till måste vi resonera lite omkring vad som är bra och intressant konst. Saken är inte solklar. Några objektiva kriterier finns egentligen inte. Bedömningen av konstens kvalitet är i grunden subjektiv. Det som är bra för mig är ju inte alltid bra för dig.
Är konst bra för att den är vacker? För att den är välgjord? För att många uppskattar den? För att marknaden sätter ett högt pris på den? På alla de frågorna måste vi svara – nej, inte nödvändigtvis. Verkshöjd, komplexitet, deltagande i aktuell diskurs är andra kriterier som ibland används för att beskriva kvalitet. Också dessa är relativa.
Men om vi antar att en av konstens funktioner är att kommunicera så blir det som är bra enbart för mig eller dig, relativt ointressant, eftersom ingen annan berörs och den kommunikation som har uppstått är extremt begränsad. Utifrån detta antagande skulle ett möjligt kriterium för god konst kunna vara att den berör flera – att den har en viss räckvidd (vilket inte behöver betyda att ju fler som nås desto bättre konst).
Om konsten berör flera är avhängigt en rad faktorer varav konstnären endast kan påverka några. Betraktarens kunskaper (förförståelse), det rådande modet, de tekniska förutsättningarna och mycket annat spelar minst lika stor roll.
Förr var förväntningarna tydligare eftersom det fanns en enhetlig norm för kvalitet. Hur ett konstverk mottages är idag svårt, ofta omöjligt, att förutse. Ändå kan vi naturligtvis inte bortse från konstnärens roll i sammanhanget. Även om konstnären inte kan kontrollera hela det konstnärliga förloppet från idé till betraktarens upplevelse och marknadens respons, så är dennes insats avgörande. Konstnären startar processen och kan, beroende på avsikt och skicklighet, styra den en bra bit på vägen. Därmed kommer vi till den viktiga frågan; Hur ser en lyckad konstnärlig process ut och vad kräver den av konstnären?
Här följer en skiss i fyra steg av hur förutsättningarna för skapandet av bra och intressant konst, kan se ut. Den ska uppfattas som ett öppet förslag.
De fyra stegen är ärende, tekniskt kunnande, gestaltning och presentation. Tillsammans utgör de en möjlig beskrivning av den konstnärliga processen.
Ärende och tekniskt kunnande
De första två stegen, tekniskt kunnande och ärende, kan utvecklas i olika turordning eller parallellt. I teorin kanske vi kan tänka oss att någon, en konstnär, formulerar ett ärende (eller ämne) och sedan, utifrån ärendets art, väljer och utvecklar en teknik som kan användas för gestalta det. Till exempel kan vi tänka oss att konstnären vill gestalta ”återuppståndelse” och väljer att skildra det med en videofilm. Därför lär sig konstnären videofilmning. Bakom denna tanke ligger en modernistisk princip – att varje innehåll har sin ideala form.
Teknik och metod är inte samma sak men i detta resonemang får rubriken ”tekniskt kunnande” omfatta även metod.
I praktiken kan tekniken ibland komma före ärendet. Det är inte ovanligt att konstnärer hittar ett nytt material eller ett verktyg och prövar detta. Om det känns intressant frågar sig konstnären i nästa steg vad det kan användas till.
Det är mycket vanligt att tekniskt kunnande och ärende växer fram parallellt. Det är till exempel en vanlig situation på konstskolor. I själva verket är det nog ovanligt att någon första gången träder in i konstens verkstad med ett färdigutvecklat medvetande om vad det är denne vill göra där.
Nästan varje teknik och metod har sina traditioner, konventioner och beprövade uttryckssätt. Dessa kan ibland vara så starka att det finns all anledning att påminna om mediefilosofen Marshall McLuhans kända uttryck ”The media is the message”. Alltså mediet/formen är budskapet/ärendet. Eller åtminstone så att det finns en del så givna former så att de i någon mån bestämmer vilket innehåll som kan uttryckas. Detta är naturligtvis ingen lag – tvärtom kan konstnärer ofta se starka konventioner som en utmaning.
Detta med tekniskt kunnande och ärende påminner delvis om konstens klassiska ordpar – form och innehåll. De båda ordparen är inte riktigt identiska men har stora likheter. Det är idag ganska självklart att form och innehåll båda behövs, ja till och med förutsätter varandra. Men genom konsthistorien har ändå ibland betoningen legat på än den ena och än den andra sidan. Under modernismen låg betoningen på form, under samtidskonsten har innehållet betonats. Likaså har det funnits svängningar i hur konst har lärts ut. I äldre tiders konstskolor fanns en stark betoning på tekniskt kunnande. Under de senaste decennierna har det lagts mer tonvikt på idé, koncept.
Ärendet, det vill säga konceptet, idén, temat, ämnet, berättelsen, är något mer eller mindre medvetet. Att ha något eget, kanske till och med säreget, att berätta (”att berätta” ska inte tas helt bokstavligt) är mycket viktigt. Detta kan växa fram, kanske också övas fram. Konstnären kan lära sig att formulera sitt ärende. Om konstnären inte har något ärende verkar framställningen ofta som ett tomt uppvisande av mer eller mindre skickligt utförd teknik. Som en författare som är duktig på grammatik men som inte har något att säga.
Att systematiskt ta sig an ärendet – det vill säga att utveckla fantasi, personlig erfarenhet, värderingar, omvärldskunskap med mera, är en sen och inte särskilt utvecklad idé. Men i takt med att synen på konst förändrats från hantverksmässig varuproduktion mot personlig upplevelse och poetisk tolkning, har ärendet betonats mer också på utbildningsnivå.
Ett ärende kan naturligtvis uppstå i efterhand. Ordet ”efterkonstruktion” ges ofta en negativ klang men i en konstprocess behöver det absolut inte vara så. Äldre verk, eller delar av verk, kan rätt som det är ses i andra sammanhang, ingå i nya berättelser. Varje konstverk har en potential som i ögonblicket endast delvis kan uppfattas av konstnären och omvärlden. Vid ett senare tillfälle kan konstverket mycket väl ses på ett annat sätt. Därmed följer också att de resonemang som kan föras runt konstverket kan förändras, djupna eller få annan inriktning. Det som vid ett tillfälle handlar om livet kan vid ett senare tillfälle handla om döden.
I varje steg av processen kan förändringar och omvärderingar ske. Lysande idéer falnar. Andra idéer ändrar karaktär och konstnären får syn på andra sidor av dem. Konstnärens verk kan också sättas in i nya kontexter av någon annan och därmed framkallas nya infallsvinklar. I själva verket är det nog ovanligt med helt spikraka konstnärliga processer. Ofta är det nog så att processen liksom vinglar och att resultaten kan vara mycket överraskande. Även för konstnären själv. Det behöver dock inte betyda att konstnären är mindre medveten om sitt verk.
Gestaltning
Det tredje steget är gestaltningen. Med gestaltning menas hur konstnären visar fram sitt ärende. Detta har delvis sin bas i tekniska lösningar – hur stor en målning ska vara, om en film ska vara svartvit eller i färg, vilket rum som ska rymma installationen, skulpturmaterialets beständighet och en lång rad andra möjliga frågor. Men gestaltning handlar också om en mängd andra konstnärliga val. Vilken sorts metaforer och symboler som ska användas, vilka förutsättningar som betraktaren behöver ha, autenticitet, fiktion, grad av stilisering, förhållande till traditionen med mera.
På ett sätt kan den konstnärliga gestaltningen beskrivas som ett mellanläge mellan teknik och presentation. Gestaltningen avgörs delvis av vilken teknik och metod konstnären har valt. Men den får också sin utformning genom att konstnären har en viss uppfattning om hur presentation och kontakt med betraktaren ska te sig.
Gestaltningen är ofta, liksom ärende och teknik, resultat av en blandning av medvetna och intuitiva avgöranden. Andelen av det ena och det andra varierar mellan konstnärer och kan för en enskild konstnär variera från verk till verk. Olika konstnärer har mycket olika syn på om medvetande eller intuition bör dominera i den konstnärliga processen. Detta kan vara en mycket laddad fråga – föremål för mycket bestämda åsikter. En del konstnärer hävdar till exempel med stor skärpa att deras konst måste ha en direkt kontakt med deras undermedvetna för att vara autentisk.
Graden av medvetande eller intuition kan också variera under processens gång. Konstnären kan låta slumpen spela in vid något tillfälle för att i ett senare skede redigera vad som råkade uppstå.
Det ”färdiga” resultatet av en skapandeprocess inom bildkonsten blir ofta en artefakt, ett mer eller mindre fixerat objekt. I detta skiljer sig funktionen av slump, improvisation och även intuition från andra kulturuttryck som till exempel dans eller musik.
Som en del av gestaltningen inkluderar konstnären, medvetet, intuitivt eller helt omedvetet, olika lager och dimensioner som en betraktare senare kanske kan urskilja och avläsa. Möjligheten till en sådan avläsning varierar över tid och skiljer sig mellan olika betraktare. Möjligheten till olika avläsningar kan vara enormt omfattande. Ur konstnärens perspektiv kan mängden möjliga avläsningar vara oöverskådlig. Konstnären kan därför känna att denne lämnar ifrån sig tolkningsföreträdet till betraktarnas mångfald.
Men möjligheterna till gestaltning ger ändå konstnären rätt stora chanser att styra intrycket som konstverket kan ge. Åtminstone i närtid och den övriga kontext som konstnären kan överblicka. En erfaren konstnär är naturligtvis orienterad i gängse sätt att framställa olika känslor, vad som generellt uppfattas som rätt och fel, högt och lågt, vad som är provocerande, vad som är ironiskt, vad de aktuella konventionerna för skönhet är. Och andra ännu mer specifika referenser. Allt sådant kan användas i konstverkets gestaltning.
En del konstnärer kanske anser att den konstnärliga processen tar slut här. Ateljéarbetet är avklarat och andra krafter, som konstnären inte kan kontrollera, tar vid. Men, som redan påpekats flera gånger, konstnärer är olika. En del arbetar med offentliga uppdrag utifrån en bestämd budget och tidsplan. Andra formulerar egna projekt med mer eller mindre tydliga ramar. En tredje kategori producerar verk i sin ateljé utan att veta om de någonsin kommer inför någon betraktare. Attityden gentemot det fjärde steget beror naturligtvis på faktorer som ovanstående är exempel på – hur arbetar konstnären och vilken inställning har denne till när ett verk är färdigt.
Det är också så att många gallerier och museer inte vill att konstnären själv hänger sina verk. Det kan till exempel bero på att verken används som en del av ett större sammanhang som en curator bestämt eller att galleristen har en viss stil på sina utställningar.
Presentation
För min egen del anser jag att det fjärde steget – presentationen – är lika viktigt som de tre föregående. Jag tror också att en del konstnärer underskattar presentationens betydelse.
Presentationen är alltså hur ett konstverk visas för betraktaren.
När det gäller offentlig konst är presentationen – en plats på ett givet torg, en vägg i en skola för 7-12-åringar, en entréhall i ett stort företags kontorsbyggnad och så vidare – en grundförutsättning som i hög grad bestämmer konstverkets utformning i alla de andra tre stegen.
En annan vanlig situation är att konstnären har en utställningstid inbokad på ett galleri, ett museum eller en konsthall. Det som ska visas på utställningen kan vara planerat av konstnären, ensam eller i samarbete med en curator, men det kan också vara så att konstnären gör ett urval av de verk som råkar ha uppstått under den senaste tidens ateljéarbete. I ett sådant urvalsarbete kan teman och samband som tidigare inte var uppenbara, uppstå. Konstnären kan utifrån ett givet utställningstillfälle se och värdera sina verk på ett sätt som denne inte gjort tidigare. Den givna utställningen gör konstverken nya inför konstnären. Kanske skapar konstnären därmed en distans som gör det möjligt att i någon mån se sina verk som ett råmaterial till ett större konstverk – utställningen.
Att välja konstverk inför en utställning, och den del av den konstnärliga processen som det utgör, kan tidsmässigt komma långt efter att konstverket skapats. Denna tidsförskjutning kan också innebära att konstnären har fått distans till sitt verk. Ofta har konstnären en speciell, laddad och odistanserad syn på ett verk som är precis nytt eller fortfarande under produktion.
Att bestämma vad som ska tas med från ateljén till galleriet (där kanske ännu en utgallring sker) är en del av presentationsarbetet. En annan, självklar, del är hängningen. Det vill säga hur konstverken ska placeras i utställningslokalen. Här finns tekniska aspekter (som ljussättning, ljudförhållanden, platser och så vidare), sociologiska aspekter (vad brukar utställningsbesökare förvänta sig, hur rör de sig vanligen i lokalen, vad vill de veta om konstnären och så vidare), dramaturgi och berättaraspekter (konstverkens ordning kan spela stor roll, är ljussättningen klinisk eller romantisk, bakgrundsmusik, pedagogiska anvisningar med mera).
Graden av medvetande som konstnären har när det gäller sin publik bestämmer om denne kan styra allt detta. I vilken mån kan konstnären sätta sig in i hur publiken på utställningen eller betraktarna av konstnärens verk i något annat sammanhang, reagerar? Förstår de det som ska förstås, deltar de i den interaktivitet som erbjuds, köper de konst som är till salu…?
En given uppsättning konstverk kan naturligtvis presenteras på en stor mängd olika sätt. Något av alla dessa sätt kanske kan uppfattas som kongenialt, det vill säga i djup samklang med de konstverk som visas. Men varje utställningstillfälle kommer ha delvis andra förutsättningar. Det övergripande intrycket kommer alltid att förändras något för varje nytt tillfälle.
Ett galleri, även om det uppfyller den vita kubens idealkriterier, är inte någon neutral plats. Dess atmosfär påverkar hur den konst som ställs ut uppfattas. Andra lokaler kanske påverkar ännu mer, de kan bli en avgörande del av en konstupplevelse. En kyrka, en nedlagd fabrik, ett varuhus, ett avlägset naturområde, någons hem – sådana sammanhang kommer att påverka betraktarens upplevelse av konsten på ett djupgående sätt.
Och efteråt
Efter detta fjärde steg minskar ofta konstnärens möjlighet att ha kontroll över sitt konstverk. Det har setts och upplevts av ett antal människor, det har ofta beskrivits, bedömts och värderats i media. En svit målningar kanske har sålts till olika köpare, de har ramats in olika och har hamnat i helt skilda miljöer. De osålda verken hamnar på nya utställningar tillsammans med andra konstverk. Tiden går. Kontext och tolkning ändras. Nya lager och dimensioner läggs in i konstverket utan att konstnären längre deltar i processen. Nya tolkningsperspektiv används (till exempel att analysera renässansens konst ur feministisk synvinkel). En proveniens byggs också upp och kommer att påverka uppfattningen om verket.
Konstverket kan vara fysiskt detsamma under ganska lång tid. Till exempel beräknas en välgjord oljemålning hålla i ungefär 400 år utan större behov av reparation. Men sättet att se på konstverket kommer att förändras. Det är inte varaktigt på samma sätt. Och om vi tänker att konstverket uppstår i relation till en publik – i betraktarens öga – så är det alltså rimligt att säga att själva konstverket kommer att förändras. Kanske är det till och med rimligt att säga, som Pablo Picasso gjorde, att all konst är samtidskonst.
Peter Ekström
