Malin Andersson: Ett minne
Malin Andersson, präst och konstnär, dog oväntat den 7 juni 2012 strax efter att hon slutat på Örebro Konstskola. Peter Ekström som var hennes rektor minns henne.
Det var inte lätt att vara Malin. Hon fick ingenting gratis. Hon fick kämpa hårt för varje liten sak. Och det gjorde hon. Lasse Persson berättar att när hon tränade aikido för honom och det inte gick bra så blev hon jätteledsen och jättearg. Tårarna sprutade, hon stampade i golvet som ett litet barn. Och sedan försökte hon igen. Och igen.
Och så var det det där med hennes förhållande till det multinationella företaget Apple. Deras supportavdelning måste ha en egen file på Malin. Hennes dator har råkat ut för alla tänkbara, och en del otänkbara, fel och missöden. Det verkade som om hennes hårddisk ständigt var i behov av att räddas. Malin tycktes vara i permanent kontakt med Apple-supporten.
När hon arbetade med sina videofilmer befann hon sig hela tiden mitt i eller mellan olika problem – tekniska och konstnärliga. Det var oavbrutet två steg framåt och ett och ett halvt tillbaka. Ingenting gick lätt – inget var gratis.
På våren 2008 sökte Malin Andersson in till Örebro Konstskola. Hennes arbetsprover var förskräckliga och hon kom inte in. Hon hörde omedelbart av sig och frågade vad det var som inte dög. Modellteckningarna suger, sa jag, och målningarna är inget vidare dom heller. Jaha, sa hon, och det lät som om hon prickade för något på en checklista. Har jag någon chans? sa hon. Nej, sa jag, vi har redan tagit in alla elever vi ska ha. Men är du intresserad av att göra bättre ifrån dig så ska jag titta på vad du gör och ge dig råd om du vill ha. Okej, sa hon, hur snart kan vi träffas?
Hon kom med nya modellteckningar. De var lika dåliga som de gamla. Vi diskuterade. Hon lyssnade. Nästa gång hon kom var teckningarna inte riktigt lika dåliga. Vi fortsatte att träffas under våren och försommaren. Tidigare hade hon gått på ikonmålerikurs hos koptiska munkar i Egypten. Vad jag hade att säga var annorlunda. Hon kämpade för att begripa vad jag menade. Sakta förstod jag att hon hade bestämt sig med en envis energi som jag ännu inte hade sett vidden av. Sakta blev hennes arbete bättre.
Mitt i sommaren fick jag ett avhopp. En av de intagna eleverna ändrade sig plötsligt. Malin var egentligen inte ens på reservlistan men hennes energi var nu så imponerande att jag tog in henne. Gladare ny elev har jag sällan sett.
Väl inne på skolan fortsatte kampen. Malin hade flera olika problem att tampas med. Liksom många andra nybörjare inom konsten så såg hon på sig själv som målare. Måleriet är nästan alltid ingången i konstens värld. Malin kämpade med sitt måleri. Hon var fascinerad av graffitins kraft samtidigt som de koptiska munkarna fortsatte att påverka henne. Hon fick inte ihop det. Hon kämpade och kämpade men måleriet ville inte riktigt lämna ut sina hemligheter till henne. Hon kom ofta till mig för att få ordning på ett eller annat i någon målning. Ännu oftare pratade hon med skolans andra lärare om sådana saker.
Men det var nog mest till mig hon kom med ett annat bekymmer. Hon hade problem med att hon var präst. Nej, det hade hon naturligtvis inte, men hon hade problem med att få ihop sin roll som präst med sin roll som konstnär. Hon tog konsten på allvar. Den var varken någon hobby för henne eller en metod att illustrera religionen med. Hon ville inte reducera konsten till pedagogik.
Mycket snabbt, snabbare än många andra, kanske i kraft av sin akademiska bakgrund och sina teologiska studier – så hade Malin begripit samtidskonstens möjligheter att problematisera och gestalta vår tids viktiga frågor. Hon förstod att konst var på riktigt. Att den kunde få göra ont. Att den var befriande.
Alla konstelever behöver reda ut vad konst är och vad den ska användas till. Problemet var egentligen inte så annorlunda för Malin. Kanske var det bara lite tydligare och möjligen lite mer akut. Konsten är också sådan att den lätt tar all ens tid i anspråk. Också att vara präst är något som är på heltid. 100% av livet går åt, mer finns inte. Malin misstänkte att hon skulle behöva välja mellan prästerskapet och konstnärskapet. Funderingarna på detta blandades med konstnärliga svårigheter och problem att få någon lämplig tjänst inom kyrkan.
Vi hade mycket att prata om när det gällde det. Jag menade att hennes kallelse som präst och konsten skulle gå att förena. Jag tänkte att det var det som var hon. Jag kände att människan ofta håller inom sig stora krafter och känslor som kan verka oförenliga men som bevisligen är förenliga, eftersom de faktiskt finns inom en människa.
Malin tvivlade men försökte. Jag tror inte att något löstes i dessa många diskussioner som handlade om samtidskonsten, om gud, om liturgi, om måleri, om graffiti, om manssamhället, om datorers och videokamerors outgrundlighet.
Jag tror att lösningen kom med en kurs i videoredigering. Då hittade Malin ett redskap som visserligen trilskades men som ändå fungerade. Plötsligt blev det en helt annan substans i vad hon gjorde. Måleriet är trots sina möjligheter ändå genomsyrat av en mängd konventioner och traditioner. Videofilm kändes som något mycket öppnare där hon fick bättre plats. Nu kunde hennes angelägna ämnen breda ut sig.
Där fanns säkert ett avgörande ögonblick. Ett före och ett efter. Men det var definitivt inte bara glada miner och nerförsbacke efter. Videotekniken är komplicerad. De konstnärliga valen inom video och film är många. Malin fick med andra ord nya problem att kämpa med.
Hon ville också komma vidare. Hon tänkte sig en högskoleutbildning efter Örebro Konstskola. Som för många andra var hennes drivkraft en blandning av möjligheten att vidareutbilda sig och behovet av bekräftelse – att bli ”godkänd” som konstnär.
Anspänningen var stor inför ansökan och besvikelsen när hon inte blev antagen var enorm. Hon stod på tröskeln i Oslo dit hon blivit kallad på en provvecka. När hon ändå inte kom in blev grämelsen ännu större.
Också detta pratade vi mycket om. Var hennes prästerskap ett problem? Var hennes ålder ett hinder? Varför ville hon egentligen gå på en konsthögskola?
Min egen inställning är att skolor visserligen är mycket bra men de är ändå bara verktyg. De är inte mål – de är medel. Kanske kan man ibland nå sina mål ändå. Men Malin hade svårt att släppa in den tanken. Nästa år kämpade hon med nya ansökningar. Och kom inte in. Hon hade blivit duktig och det var bra nära, men in kom hon inte. Samtidigt växte hennes konstnärliga skapande. Hon fick flera olika uppdrag. Hon deltog i många utställningar. När det var dags att söka högskola nu i våras så hann hon inte med. De yttre omständigheterna hade visat att hon inte behövde. Istället var det dags för hennes solodebut – en egen utställning på Konstfrämjandet i Örebro.
Vid det här laget var det ett tag sedan Malin hade slutat på Örebro Konstskola men hon var ändå kvar. Hon hyrde en ateljéplats av oss och lånande en videokamera ibland när den var tillgänglig. Som vanligt satt hon ofta mitt emot mig vid arbetsbordet på mitt kontor upprymd över något kul som hänt eller bedrövad över något nytt tekniskt problem. Vi diskuterade hennes kommande utställning som fick form efterhand. Jag var bollplank. Hon testade olika idéer på mig. Det där med att fysiskt äta, eller i alla fall tugga, bibeln, var en gammal tanke hos henne. Från början var det något intuitivt. Först senare hittade hon ett bibelcitat som understödde hennes tankar.
Hon sysslade med ord. Hon vred och vände på ord. Hon tröttnade på ord. Hon ville att deras innehåll skulle vara levande, samtida, blixtrande och drabbande. Som konstnär och som präst kämpade hon med det. Som konstnär skapar man inte alltid så starka reaktioner och det kanske man inte gör från predikstolen heller. Det kan vara frustrerande för någon som har mycket på hjärtat. Det hade Malin. Hon tog i så mycket som hon tyckte att hon hade täckning för. Det var svårtuggat för en del. Några av hennes församlingsbor och hennes närstående tyckte att hennes utställning var obegriplig och obehaglig. Andra – prästkollegor, konstnärer, vänner – var mycket uppskattande. Nerikes Allehandas konstkritiker Stefan Nilson skrev en starkt positiv recension. Bland annat skrev han:
”Hon har en kontext att ösa ur som lär generera många intressanta verk av hennes hand. (…) Ordens kraft i människors medvetande kan både frälsa och förgöra. De fundamentala lösningarna äter sig in i oss. Ordet blir till kött i kristen tro och vår övertygelse färgar vår världsbild och formar oss som individer. I den andra videon skriver Malin Andersson sin nakna kropp med betydelser: vi föds som tomma käril och världen fyller oss med förkunnande/förklarande/förtryckande texter och färdiga identiteter – men vilka vill vi egentligen vara? Det är en tankeväckande och skarp videoinstallation Malin Andersson gjort.”
Malin var inte ute efter att göra någon upprörd eller att provocera för provokationens skull. Men hon tog sitt ärende och konsten på allvar. Hon var, i bästa mening, pretentiös. Konsten är ett område där man får, och ska vara, pretentiös. Hon använde sig själv och sin nakna kropp som konstnärligt material. Det är inget ovanligt och i konstvärlden är nakenhet inget som skapar några reaktioner. I kyrkliga sammanhang är nakenhet dock mycket mer laddad. Det finns många anledningar till det och Malin var så klart medveten om att det var så. Hon utmanade denna frånvaro av den mänskliga kroppen i kyrkan.
Den nakna kroppen är också en metafor för utsatthet, öppenhet, ärlighet – som naken tycks man inte dölja något. Denna metafor använde Malin som ett slags bas i sin konst. Det här är på riktigt ville hon säga. Därför är det kanske också oskönt och besvärligt. Det vackra ligger i att det sägs ändå och i att någon kanske lyssnar.
Peter Ekström