Motstånd och förvirring

1915212_100500649975246_1243588_nJag arbetar på Örebro Konstskola som rektor. Det har jag gjort i fjorton år nu. Det innebär att jag leder denna lilla skolas verksamhet tillsammans med en styrelse och ett antal kompetenta lärare och annan personal. Det är ett spännande och omväxlande arbete. Visst finns det vissa rutiner men oftast är inte den ena dagen den andra lik. Det är roligt nästan varje dag.

Nu är det terminsstart och femton nya elever börjar på skolan. När de kommer till oss är de ofta djupt förvirrade. Det beror på flera olika saker. De är osäkra på om detta viktiga och krävande val är det riktiga. Studielåneregler och annat gör det ju näst intill omöjligt att få pröva sig fram till rätt framtid. Dagens ungdomar, och så har det för all del varit länge, måste bestämma sin framtid på ett mycket tidigt stadium. Helst redan i grundskolan. Allt annat motarbetas av systemet. Men en del vet inte riktigt säkert. Konst eller musik? Kanske psykologi? Eller vad?

De nya eleverna är också osäkra på vad de har kommit till för ställe. Vad är en konstskola egentligen? Om jag frågar varför de har kommit dit så svarar de för det mesta att de vill lära sig tekniker och metoder. Om de frågar mig så brukar jag säga att de är där av en helt annan anledning.

-Vilken då?

-Att lära sig vad konst är. Att kunna måla är bra men det räcker inte. Man blir inte en bra författare bara för att man är bäst på att stava – man måste också ha något att berätta. Det är samma sak om man vill bli konstnär.

Även själva konsten kan de vara rätt osäkra på. Trots att de är intresserade så har de ofta inte varit i kontakt med så mycket av vår tids konst. Nästan alla har börjat med att måla och teckna. Så ser deras arbetsprover ut när de ansöker till oss. Dagens konst innehåller en del teckning och måleri men också enormt mycket annat. Ungdomar kan vara minst lika konservativa som äldre. Först efter ett tag upptäcker de, kanske med vår hjälp, att fältet är mycket vidare än vad de trodde från början. Det är också mycket förvirrande.

Vi gör vårt bästa för att fortsätta förvirringen. Vi tror att det är bra. En alltför fastlagd syn på vad konst är och hur den ska göras är helt enkelt inte utvecklande. Våra lärare säger emot varandra. De är inte överens om vad bra konst är – de är inte ens överens om vad konst är. Vi försöker göra en poäng av det. Tänk om all konst vore likadan…

En annan källa till förvirring är att det som de nya eleverna tidigare fått beröm för – allt det prydliga, duktiga och gulliga – inte alls ger något beröm nu på skolan. Tvärtom.

Samtidigt så har de nya eleverna nästan alltid blivit avrådda från att gå på konstskola. Deras föräldrar, lärare, studievägledare och kamrater har alla sagt åt dem att strunta i dessa dumheter.

-Skaffa dig en riktig utbildning, brukar det heta. Tänk på din framtid och din försörjning.

När de kommer till oss säger vi tvärtom. De har gjort ett bra val. Det kan finnas både framtid och försörjning inom konsten. Även det är förvirrande.

Men mitt i sin förvirring har de samlat ihop sig och trots allt tagit steget för att ansöka om att få gå två år hos oss. De har gjort motstånd mot det tryck som deras nära och kära och samhällets auktoriteter har utövat. Alldeles ensamma har de stått emot. Det är modigt, det är tufft. Respekt!

Jag blir rörd när jag tänker på saken. Den är en av anledningarna till att jag fortsatt på mitt jobb.

Konst är ett slags motstånd. Att gå på konstskola är en motståndshandling. Inte bara mot alla dem som gett en goda råd att låta bli. Också mot de starka likriktande krafterna i samhället där mediebruset är bedövande och det sätts ett pris på allting. Också mot de som vill göra allt enkelt och ytligt. Också mot likformigheten.

Det är därför det är bra med lite förvirring.

Peter Ekström

Denna text publicerades som en krönika i ETC Örebro 150814.

 

Share

2 kommentarer om “Motstånd och förvirring

  1. Hej, Jag heter Eva och jag har njutit av texten ovan. Jag känner precis igen mig som den där modiga eleven som gjorde motstånd. Jag gick min egen väg. Nu är jag 43 år och jobbar som slöjd och bildlärare på mellanstadie i Lund. Jag ville bli inredningsarkitekt och gick ett förberedande år i Lyon Frankrike. Jag var hungrig på mer så jag ansökte till Ecole des Beaux Arts och jag kom in. Naturligvis hoppade jag på. Om det var ett misstag det vet jag inte, men konsten var mycket minimalistisk och matematisk på nittiotalet och jag passade inte in. Jag var glad och intresserad av mönster och färg men inte tillräckligt djup och intellektuellt resonerande för lärarna på skolan. Jag höll mig kvar i två år sen fick jag inte vara kvar längre. Djupet och känslan kom sen kanske med besvikelsen över att ha blivit ratad. Jag blev grafisk formgivare och jobbade i 10 år som det och jag fick uttrycka mig som Art Director för parfym där jag formgav modellfotograferingar och produktfotograferingar. Två år konst till blev det sen på Östra Grevie folkhögskolas måleriutbildning. (Tog tjänstledigt från jobbet) Jag gav inte upp. På Östra Grevie blev jag djupingen. Det var en smärtsam period i mitt liv men jag vågade uttrycka mig. Den sköra osäkerheten finns kvar i mig och jag känner att jag aldrig riktigt växer upp och går in i vuxenvärlden. Min blick är naiv och barnslig. Jag experimenterar mycket fortfarande när jag målar och jag söker ständigt. Det är därför det är skönt att läsa texter som ovan. Jag kan få andas lite, jag kan känna att jag är på rätt väg oavsett hur jag gör eftersom jag gör det jag måste göra.

  2. Ida Rödén. Konsten måste absolut få vara förvirrad, liksom konstnärerna. Jättebra skrivet! Till en fråga som skickades in till Konstsupporten (som drivs av konsttidningen Volym) skrev jag, i likhet med dina tankebanor, bland annat detta:

    ”Hej Johannes.
    Har du funderat över detta: Drömmen om konstnärsyrket är socialt accepterad – till och med uppmuntrad – fram till du börjar gymnasiet. Som liten 5-åring är den särskilt uppmärksammad. Dina föräldrar visar stolt upp din teckning och utannonserar: ”Vår Johannes kommer bli en sann konstnär!” När du är 10 år tittar de nyfiket över din axel. De kan inte behärska sig utan vill genast visa hela grannskapet hur din begåvning utvecklas. Så kommer tonåren och de tycker kanske att du är lite för introvert, lite väl butter. Kanske hade de föredragit ett annat motivval och påpekar hur duktig du var på att teckna fiskar och däggdjur. Men det går an. Du är trots allt målmedveten. Så är det dags att välja gymnasielinje och nu kommer dina föräldrars första antydan om reservation. Att välja en estetisk inriktning är begränsande. Sannolikheten att du ska försörja dig som konstnär är minimal. Men, med inte överdriven entusiasm, ger de sitt godkännande. Du tar examen och nu börjar allvaret. Vågskålen tippar drastiskt över åt motsatt håll – att du vill bli konstnär går från att vara gulligt och intressant till någonting ogenomtänkt och ansvarslöst. Dina ambitioner gör dem obekväma och du får ett: ”Du kan väl åtminstone skaffa en bildlärarutbildning att falla tillbaka på?” (ett uttalande som jag tycker är otroligt nedvärderande eftersom läraryrket, liksom konstnärsyrket, är något som ska eftersträvas med målmedvetenhet och övertygelse).
    Nog lyser det av skenhelighet. Ditt yrkesval – som var en källa till dina föräldrars stolthet – blir ett tecken på bristande ambitioner. Fröet till din osäkerhet har planterats och får ständigt ny näring.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>