Cecilia Jansson: Vad gör man på en konstskola?

Cecilia Jansson är tecknare, skulptör, keramiker. Efter sin tid som elev på Örebro Konstskola har hon kommit tillbaka som högt uppskattad lärare. Hon har under senare år arbetat med sin konst i Shanghai och på fängelset i Kumla. I år deltar hon på Venedigbiennalen.

cecilia janssonJag har alltid älskat myror. Ända sedan jag började fokusera blicken så har jag stirrat på marken och letat efter myror. Alla djur som bygger samhällen fascinerar mig. Dom kanske inte alltid ser ut att samarbeta, men dom behöver varandra för att överleva. Separera en myra från dom andra, ge den mat och vatten så kommer den ändå dö.

När jag växte upp ville jag helst leka själv. Det betydde inte att andra människor var oviktiga.

Jag är fortfarande helst själv, men jag är helt beroende av mitt stora nätverk med människor runt om i världen. Döda som levande människor. Jag tänker på dom som mitt ”crew” Jag är inte ensam om att göra det jag gör. Andra har gjort det före mig, folk gör det nu och kommer göra det långt efter min död. Mitt ”crew” är livsviktigt för mig. Hade jag inte det skulle jag dagligen ifrågasätta vem jag är och varför jag gör det här, tills jag antagligen skulle sluta och troligen dö. Låter det dramatiskt? Ja det kanske är det.

Min tid som student på Örebro Konstskola var perfekt tajmad med en 30-årskris. Ingen plats är bättre att spendera en sådan på än en bra konstskola. Jag hade redan ett crew omkring mig med fantastiska serietecknare, keramiker och animatörer. Men jag behövde fler, som kunde stötta den sida i min vardag som jag inte kunde ta på det allvar som krävdes: Konsten.

Konsten konsten… detta magiska ord, som inte går att definiera på något vettigt sätt. Jag behövde folk som befann sig i den. Alla i mitt crew förhöll sig till den, men höll sig antingen själva, eller blev hållna, utanför den. Själv hade jag vant mig att vara utanför den, tills jag fick ett stipendium av konstnärsnämnden, ett ateljéstipendium, för att utveckla mina skulpturer.

Jag blev rädd. Jag var plötsligt ensam.

Min dåvarande verkstadsgranne, skulptören James Bates, frågade om jag inte ville bli elev på Örebro Konstskola, där han undervisade. Jag sa reflexmässigt ”Nej, det har jag inte tid med, jag måste dreja” Han sa ” Är du rädd eller?” Jag sa reflexmässigt ”Nej” och började omgående på skolan. Så var det. Där satt jag, med mitt crew som inte passade in.

Men jag passade in. Crewet fick tillökning.

Vad gör man då på en konstskola? Tidigare hade jag ingen aning. Jag tänkte väl att man sitter vid ett bord och tecknar någonting. Jag hade fel. Det man egentligen GÖR är att man utvecklas. Oavsett om man ser ut att sitta och teckna eller bygger en skulptur av kött.

Man blir utsatt för nya åsikter, åker till nya länder, ser saker man inte hade en aning om att man skulle älska eller hata.

Jag skulle ha utvecklats även utan Örebro Konstskola. Men det hade tagit oändligt mycket mer tid och varit, om möjligt, ännu mer läskigt att göra det ensam. Nu har jag min egna myrstack med människor som är lite som jag, över hela världen! Här bor jag och stretar med mina barr, precis som alla andra.

Tack!

Cecilia Jansson

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>