Om konst 6: Kvalitet

I en förvirrad konstvärld där det till och med är osäkert vad konst är, är det naturligtvis också mycket svårt att definiera kvalitet hos konsten.

Ja, problemet är till och med knepigare än så eftersom vi använder ordet kvalitet lite olika. Egentligen menas med ”kvalitet” en neutral beskrivning av egenskaperna hos en företeelse. Till exempel att något har kvaliteten att vara tillverkat av trä. Men till vardags är det vanligt att vi använder ordet för att beteckna om något är bra eller dåligt, det vill säga en värdering av en företeelse. Vi kan säga att något har hög kvalitet eller att det har dålig kvalitet. Vi kan också säga att ”det där har kvalitet” och med det mena att det är något bra. Det är denna värderande användning av ”kvalitet” som vi ska diskutera här. Alltså vad som gör att konst är bra.

Utifrån de olika konstteorierna definieras kvalitet på olika sätt. Enligt metafysisk konstteori är ett konstverk av god kvalitet något som fungerar som länk mellan människa och Gud. Kvalitet är något objektivt men kan vara tillfällig.

Enligt traditionell/modern konstteori är konst alltid av god kvalitet. Om den inte är det så är den helt enkelt inte konst. Enligt denna teori var konsten alltid av hög kvalitet och detta bestämdes av de gillen, skrån och akademier som kontrollerade konstlivet. Avgörande för att definiera något som konst var vem som tillverkat det, vilket syftet var, att det var vackert, att det hade ett moraliskt värde och att det var välgjort. En företeelse som definierats som ett konstverk var för alltid av hög kvalitet. Så som teorin ser det är detta objektivt.

Språklig konstteori tänker sig att konsten är värdeneutral och att den i sig inte innehåller något kvalitetsbegrepp. Denna teori överlämnar åt den enskilde betraktaren att avgöra om ett konstverk är bra eller dåligt – om det har kvalitet. Det är alltså en subjektiv bedömning. Denna kan vara mycket tillfällig.

Utifrån den institutionella konstteorin är kvalitet något som bestäms av konstvärlden. Om konstvärlden accepterar en företeelse som ett konstverk så har det i och med detta också kvalitet. Sveriges främste uttolkare av den institutionella konstteorin, Lars Vilks, menar att detta är helt objektivt. Kvaliteten består så länge konstvärlden omfattar konstverket, oftast en mycket lång tid. Vilks formulerar saken så här i sin bok Art:

”Bra konst är det som konstvärlden kallar för bra konst. Återigen är det avgörande vem i konstvärlden som avses. Bra konst är ett elitistiskt avgörande, alltså de aktörer och institutioner som representerar en hög nivå i konstvärlden.”

Med detta sagt kan vi konstatera att det finns ett resonemang runt kvalitet som inte alltid är knutet till de olika konstteorierna eller som blandar dem. Det finns ett antal olika kriterier som används för att försöka ringa och mer i detalj beskriva vad som menas med kvalitet i konstsammanhang. Dessa är ibland men inte alltid länkade till någon av de olika teorierna. Det får just nu vara en öppen fråga om detta gör att sådana kriterier är ogiltiga eller om teorierna är ofullständiga. Hur som helst ska vi titta lite på dessa kvalitetskriterier.

Från äldre synsätt på konst har vi framför allt två kvalitetskriterier som ibland fortfarande förekommer idag – skönhet och välgjordhet.

Det vackra

Att det sköna eller vackra hänger ihop med konst är en efterhängsen idé som åtminstone delvis fortfarande lever. Bakåt i tiden var sambandet mellan skönhet och konst så självklart att man inte kunde tänka sig konst som var oskön eller ful. Något sådant var helt enkelt inte konst. Och även i vår tid är skönheten betydelsefull. Många människors konstintresse bygger på detta. Det är sannolikt ganska få som skulle beskriva något konstverk som de tycker är fult som bra. Och det är nog ännu färre som skulle köpa sådan konst och placera den i sitt hem.

Sedan åtminstone modernismen och framåt har dock konstnärerna själva tyckt att skönhetstanken är för trång och man har arbetat systematiskt för att medvetet kunna använda sig av det fula. Detta har fått ett relativt brett genomslag inom konstlivet.

Men redan under den tid då skönhetsidealet dominerade konsten uppstod problem. Alldeles uppenbart fanns konst, äldre och nyare, som var bra och intressant men som inte rimligen gick att beskriva som vacker. Under 17-1800-talen försökte man lösa detta genom begreppet sublim. Sublim betyder ungefär upphöjd eller extatisk och det hänger samman med den tidens genikult. Något som är sublimt är så upphöjt att det knappast ens kan mätas. Det står liksom utanför normala lagar, till och med utanför moralen. Det behöver alltså inte vara vackert på gängse sätt utan på ett upphöjt sätt som i princip endast konnässörer kan förstå.

Vid modernismens genombrott, runt 1900, försökte man lösa skönhetsproblemet genom att fokusera på form snarare än innehåll. ”Det sköna är det ändamålsenliga”, kunde det heta och man tänkte sig att det fanns utförande och form som kunde bedömas helt frikopplat från ett konstverks innehåll och syfte.

Välgjordhet

Modernismens skönhetsideal stämmer till viss del med uppskattningen av att ett konstverk är välgjort. I detta sammanhang syftar det mest på det fysiska hantverk som ligger i framställningen av ett konstverk men det kan i någon mån också syfta på hur konstnären har lyckats få in relevanta referenser och kopplingar till omvärld, filosofi och historia, i sitt verk.

Om vi berömmer ett konstverk för att det är välgjort är det nog oftast underförstått att vi tänker oss att det är konstnären själv som har utfört verket. Så är ju långt ifrån alltid fallet. Den amerikanske konstnären Jeff Koons träskulpturer är mycket välgjorda men det är inte han som utfört hantverket som ligger bakom utan det är specialutbildade träsnidare. Frågan är då om välgjordhet går att använda som ett kvalitetskriterium. Eller också kanske det ändå är så. Om konstnären, och så har konstnärer gjort i alla tider, har anlitat specialister för utförandet av delar av sitt verk kanske det snarast vittnar om respekt för det välgjorda?

Välgjordhet hänger ihop med skicklighet. Skicklighet är ett något vidare begrepp och något som är allmänt uppskattat. Att gilla skicklighet är att i någon mån visa att man själv förstår en del av hantverket – vad som är lätt och svårt att utföra, man kan se skillnaden mellan en virtuos och en tafflig amatör. När en konstnär tittar på verk av en annan konstnär, en kollega i samma bransch, blir det ofta just skickligheten som kan komma i fokus.

Äkthet

Vad är ett äkta konstverk? Frågan är svårare att besvara än vad vi först kanske tänker oss. Återigen kommer vi tillbaka till de olika möjliga definitionerna av vad konst är. Om konst är en viss typ av föremål – ja då kan vi också tänka oss att det finns falsk konst. Men om konst är den upplevelse som någon företeelse har skapat – ja då kan vi knappast prata om att den ena upplevelsen är mer äkta än den andra.

Och även om vi fokuserar på konstverket som föremål är det inte helt lätt. En målning, en skulptur eller vad det nu är kan ju inte vara falsk i sig. Det som kan vara falskt är de påståenden som finns ”runt” konstverket; vilken teknik det är gjort med, material, ålder, proveniens och – kanske framför allt – konstnärens identitet.

En stor del av äldre konsthistorieforskning har kretsat kring äkthet. För konstmarknaden är äkthet mycket viktigt. Äktheten är direkt kopplad till konstverkets marknadsvärde.

Ekonomi och marknad är starka krafter. Marknadens bedömningar påverkar ofta omdömen som teoretiskt skulle kunna vara fristående. Om ett konstverk avslöjas som falskt så förändras nästan alltid också den konstnärliga bedömningen av verket. Anledningen till detta kanske inte bara har att göra med de starka marknadskrafterna utan också med den mycket mänskliga motviljan mot att bli lurad och med andra konstnärliga kvalitetskriterier som självständighet och originalitet.

Marknadens erkännande

Utifrån marknadstänkande är en försäljningssuccé ett kvalitetskriterium. Om det kommer mycket publik till ett kulturevenemang så anser (åtminstone en del) att det är bra. Som en teaterpjäs som går för utsålda hus. Eller en musikgrupp som säljer en miljon cd och får en platinaskiva i USA. Eller en konstutställning som drar mycket folk och där konstnären får sälja alla verk redan första dagen.

Marknadens bekräftelse kan innebära både rikedom och ära. Men just i konstvärlden ses detta ofta med misstänksamt. Det är inte alls säkert att kollegor, kritiker och den övriga konstvärlden uppfattar kommersiell framgång hos en konstnär som något positivt. Det kan till och med uppfattas som något negativt.

Det finns naturligtvis ett drag av ”surt sa räven om rönnbären” över detta. Ett stråk av avundsjuka helt enkelt. Men där finns också en djupt rotad föreställning om att konst egentligen bara kan förstås på djupet av en liten elit. I konstvärlden spelar det ofta stor roll vem man får sin uppskattning av.

Konstvärldens erkännande

Inom alla branscher och i många andra sammanhang finns ofta en djup känsla av att det endast är ens likar som riktigt kan förstå vad man sysslar med. Att få beröm av ens kollegor och från den etablerade eliten inom konstvärlden är för många en mycket viktig bekräftelse. Att inte få det kan kännas förnedrande.

Konstvärlden (i alla fall delar av den) bär naturligtvis på en omfattande expertis. Många konstkritiker, gallerister, curatorer och museichefer har djupa kunskaper, lång erfarenhet och ett väl uppövat smaksinne. Det är ett kapital som de är väl medvetna om och vi kan räkna med att de inte strör beröm omkring sig utan eftertanke.

Att få erkännande av denna elit behöver inte betyda att en konstnär därför klarar sitt levebröd eller får en bra karriär. Det finns gott om exempel på konstnärer och andra kulturskapare som länge varit kritikernas favoriter och som får strålande recensioner i rikspressen men som ändå inte kan försörja sig.

Konstvärldens erkännande kan innebära att en konstnär så att säga blir inskriven i konsthistorien (omnämnd i böcker, representerad på Moderna Museet och så vidare). Detta kan för en del konstnärer vara ett mål, en bekräftelse på att ens verk håller hög kvalitet och att denna värdering kommer att bestå under överskådlig tid.

Lars Vilks menar att konstvärldens erkännande är så viktigt att det i sig är definitionen på konstnärlig kvalitet.

Proveniens

Proveniens är definitivt ett kvalitetskriterium men det kommer sällan in i bilden innan konstverket har åldrats en hel del. Proveniens är den historia som ett konstverk har gått igenom. Vem som skapat det, vem som ägt det och vad som i övrigt har hänt med det.

Marknaden är klart intresserad av proveniensen. Om ett konstverk har varit med om något exceptionellt (en uppmärksammad museistöld, sänkningen av Titanic…) eller om det har ägts av någon kändis (John Lennon, Cleopatra…) så uppfattas det som att detta finns lagrat i konstverket och påverkar dess utstrålning, dess aura. Det kan bli en del av konstverkets poetiska laddning. Och det påverkar den ekonomiska värderingen på ibland ett mycket radikalt sätt.

Originalitet

Ett kvalitetskriterium som i västerlandet har hängt med länge och liksom överlevt från den ena konstteorin till den andra, är originalitet. Det är en relativt ny och till västerlandet avgränsad tanke. I äldre västerländsk tradition, och fortfarande i många andra delar av världen, så var sättet att lära sig konst att kopiera sina föregångare så väl som möjligt. Likriktning belönades och originalitet motverkades. Men från romantiken och dess genikult och framåt så har det särpräglade, nyskapande och personliga premierats.

Originalitet innebär olikhet – olikhet med vad som tidigare gjorts och olikhet med vad andra gör just nu.

På konstskolor har det under lång tid varit mycket viktigt att utveckla en egen stil och ett eget ärende. Och läget har skärpts. Inte för att vi har fler konstnärer idag än tidigare (så är det nämligen inte) men däremot så ackumuleras själva konsten. Vi har lager på lager av konsthistorien runt omkring oss och när vi tittar på den kan vi konstatera att det mesta är redan gjort. I alla fall är det en stark och vanlig känsla. Att hugga ut en egen nisch i det sammanhanget kan kännas allt svårare.

Alltför mycket originalitet innebär obegriplighet och kan knappt ens uppfattas. ”Lagom” mycket originalitet är att föredra.

Autenticitet

Ett kvalitetskriterium som ligger nära originalitet och äkthet är autenticitet. Detta kriterium som handlar om ett slags absolut ärlighet, äkthet och frånvaro av fiktion, diskuteras mycket inom bildkonsten men inte särskilt inom andra kulturuttryck. Om man till exempel regisserar spelfilm eller skriver fantasy-romaner så är inte autenticitet något som i allmänhet är speciellt intresserad av. Men inom bildkonsten har det slagit rot. Det kan bero på senare tiders konstnärers avståndstagande från konsten äldre roll och en önskan om att konsten ska vara ”på riktigt”.

Autenticitet kan sträckas ut till att inte enbart omfatta konstverket utan också konstnären själv. Är denne en posör eller ”på riktigt”?

De verk som den serbiska konstnären Marina Abramovic är känd för skulle förlora nästan allt om de inte hade hög autenticitet. Om det visade sig att hon fejkat den livsfara som hon ibland utsatt sig för så skulle hennes verk tappa drastiskt mycket kvalitet.

Kompromisslöshet

I nästan all slags verksamhet måste man kompromissa. Också konstnärer måste kompromissa, kanske oftare än vad vi skulle vilja tro. Det handlar om vad material klarar, vilka resurser som står till buds, hur mycket tid man har och mycket annat. Om vi tänker efter så är detta lätt att förstå. Ändå är kompromisslös ett mycket berömmande ord inom konsten.

En konstnär som är kompromisslös har gått sin egen väg och överkommit alla hinder. Det är någon som inte har kompromissat utan stått fast vid sin idé och till slut lyckats genomföra den. Det finns naturligtvis inget som säger att en skapandeprocess utan kompromisser resulterar i ett bättre resultat än en med kompromisser. En kompromisslös konstnär kan ju också tänkas vara en ganska självupptagen typ. Men det är något med detta ensamma hjältemod som vi gillar och som vi gärna berömmer.

Samtidskonst

Av all konst som är svår att kvalitetsbedöma kanske samtidskonsten är svårast. Samtidskonsten är ofta idébaserad och det hantverksmässiga utförandet har kommit i andra hand. Den har sällan ambitionen att vara vacker.

Tre kriterier med lite olika formuleringar har ibland ställts upp som definition av bra samtidskonst. Den ska vara gränsöverskridande, den ska delta i den aktuella diskursen och den ska ha viss komplexitet. Ibland nämns också att den ska vara nyskapande.

Gränsöverskridande innebär att konstverket ska tänja på och ifrågasätta konstens, och gärna också samhällets, gränser och regler.

Den aktuella diskursen är någon relevant och framskriden del av det offentliga samtalet i samhället. Till exempel debatten om samhällets strukturella rasism.

Komplexitet innebär att verket ska ge många möjligheter till relevanta tolkningar och att det har en ambition att visa på komplexa samband och komplicerade resonemang.

Nyskapande innebär att verket formmässigt, tekniskt eller innehållsmässigt ska innehålla ett markant nytt element som tidigare varit oanvänt inom konsten.

Upplevelsen

Enligt vår tids syn på konst hävdas ofta att den stora dödssynden är om konstverket inte framkallar någon reaktion alls utan förbigås med likgiltighet. Hellre en reaktion av avsky än ingen reaktion alls.

Ett sådant synsätt kan man naturligtvis ha synpunkter på. Att ställa till jävelskap som uppmärksammas är inte så svårt och vi måste nog ställa oss frågan: Vilken upplevelse är det som vi vill förmedla?

Peter Ekström

Share

En kommentar om “Om konst 6: Kvalitet

  1. Gillar verkligen att fördjupa mig i dina förklaringar, tankar kring och om konst, mycket skärpa o bra tankeverksamhet skapar dina texter, tack för det:)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>